Mina kala fläckar…
Här har ni mig. En alopeci som fortfarande går att dölja med utsläppt hår, men lyfter jag på det lilla nackhår som finns kvar så ser det ut som till höger i bild. Lite drygt, eftersom att jag gärna har håret uppsatt till vardags.
När jag upptäckte min första fläck så blev jag stressad och ledsen. Jag fattade inte vad som höll på att hända.. Jag har haft dagar av sorg. Sorg över att mitt tjocka fylliga hår försvinner mer och mer. Och visst kan det fortfarande kännas jobbigt vissa dagar, men i det stora hela har jag ändå landat i tanken att det bara är hår. Håret är såklart en stor del av ens yttre, men det förändrar inte den jag är. Jag är stolt över att jag känner mig så pass trygg i mig själv att jag kan vara öppen med mitt håravfall.
Men jag fattar att man, främst som kvinna, kan må jättedåligt över att tappa hår. Det är så mycket av ens personlighet, och kanske till och med kvinnlighet, som sitter i vilken frisyr man har.
Jag har som sagt accepterat min alopecia, och förlikat mig med min situation. Det gick ärligt talat snabbare än vad jag trodde att det skulle göra i början. Jag vill fortfarande dölja mina fläckar, men jag skäms inte över att visa upp dem heller. Det som är jobbigast för mig just nu är att inte veta när och om det kommer att stanna av. Jag är lite sugen på att börja utforska alternativ dvs. peruk (omg vad snygga perukerna är idag!!!), men fortfarande går fläckarna att dölja så pass bra att det inte känns nödvändigt.
Fortsätta gärna dela med er av egna erfarenheter eller ställ frågor. Efter gårdagens inlägg så har jag fått så många dm:s på Instagram. Ni är så många som känner igen er och sååå många som tappar hår! Låt oss fortsätta prata om det. Jag tror inte på att gömma och glömma!
Puss och kram!