Vem är jag ens?

10 kommentar(er)
 
Om ni bara visste hur många gånger jag öppnat upp denna dator för att sedan få stänga den innan jag knappt ens börjat skriva. Vardagen just nu är långt ifrån lugn och harmonisk. Den enda bilden jag får upp i skallen, när jag funderar över hur jag mår, är en simmande hund som gör allt för att hålla huvudet ovanför vattenytan så att den inte ska drunkna.
 
Ni kanske fattar?
 
Jag mår inte prima. Vissa dagar funkar, men i det stora hela så är jag smått utmattad av denna vardag. Tre barn i olika faser i livet, och jag känner att jag inte räcker till. En hemsk känsla. Självklart är det lillan som tar mest energi. Hon är en krävande bebis som är stulig med både sömn och mat. När i stort sett all tid läggs på henne så kommer de andra barnen i skym undan, och jag märker att det påverkar dem.
 
Och det påverkar mig. Vem är jag ens? Minns inte när jag gjorde något själv, för mig själv. Känner knappt igen mig i spegeln. Går förbi och skymtar en grå, sliten figur som saknar gnista. Jag längtar efter den där personen som jag egentligen är; glad och full av energi. Kreativ. Jag vet att hon kommer tillbaka, men jag undrar när?
 
Jag vet, allt har sin tid. Jag visste att tre barn skulle bli en utmaning, och jag har varit beredd på den här dippen. Därför vet jag precis varför kroppen reagerar som den gör, nu när utmattningen är ett faktum. Jag har börjat skala jag ner mina "måsten" till ungefär noll. Jag tar hand om barnen, punkt. Det är mer än nog. Får jag en lugn stund så sätter jag mig ner med en kaffekopp i handen och skiter fullständigt i all tvätt som måste tvättas, disk som måste diskas, och så vidare. Håller mig utomhus så mycket jag bara kan också. Solen och den friska luften så här års gör mig gott.
 
Det kommer att vända. Men när?
 
Det känns så tråkigt att behöva må så här när det är så mycket skoj som händer framöver. Visst att hela Corona-situationen ligger där som ett brus och moler på i bakhuvudet, det hjälper inte direkt till. Men bortsett från det så ska vi ju flytta till vårt drömhus om ett par månader och DET känns underbart. Jag hoppas att jag i och med flytten, och det faktum att min bebis börjar bli större, gör att min gnista kommer tillbaka.
 
Detta är förstås en stor anledning till att jag aldrig kommer mig för att skriva. Tiden räcker inte till, och när jag väl har tid så finns det ingen ork. Jag har heller ingen lust att upprätthålla någon slags fasad; som att livet skulle vara underbart här på bloggen, när verkligheten inte är detsamma. Därför ville jag skriva och berätta. Hur livet kan vara, mitt i småbarnskaoset. Jag tror att många kan relatera till mitt mående. Vi är inte ensamma. Vi gör så gott vi kan. Vi får ändå må piss ibland.
 
#1 - Stinsan

Älskar dig!!!!! ❤️💔

#2 - Isabelle

Åh vad jag känner igen mig! Med mina två barn, tätt inpå varandra i ålder och jag heltidsstuderande med bägge två hemma gör att jag känner igen din text som om det vore mina egna ord. Tack. ❤️

Heja dig. Snart vänder det!

Svar: Åh. Vi får kämpa tillsammans. Det är alltid en stor tröst i att inte känna sig ensam! ❤️
idasida

#3 - Camilla

Känner igen allt som du skriver. Varenda mening och ord. Är mitt i min utmattning varit hemma sedan i slutet av januari. Vissa dagar är bättre andra sämre. Besökte jobbet idag. Min hjärna är nu kaos. Kram till dig och att du delar med dig. Man känner sig mindre ensam då ❤

Svar: Åh ❤️ jag håller med. Det känns mycket lättare att veta om att man inte är ensam att känna/må såhär. Och att det faktiskt kommer att vända, hur jobbigt allt än må kännas just nu. Styrkekramar till dig också, hoppas du får vila upp dig massor nu efter jobbesöket! ❤️
idasida

#4 - Hanna

Heja dig! <3 Skickar så mycket styrka jag kan!

Svar: Kramar ❤️
idasida

#5 - Petra

Skickar en mängd styrkekramar till dig!❤ Du gör så gott du kan av det du har och det räcker. Du är tillräcklig! Du är tillräcklig oavsett om det är bra eller dåliga dagar.
Jag har inte själv barn men jag vet känslan av att vara utmattad och känslan av att inte räcka till.
Kram Petra

#6 - Ida

Så hög igenkänningsfaktor på det du skriver. Skönt att höra att man inte är ensam! Jag blev trebarnsmamma för snart 3 år sedan och jag upplevde snabbt att jag inte räckte till. Barnens faser kommer och går och man vrider in och ut på sig själv för att finnas där för alla. Jag har nog varit utmattad en längre tid men inte vågat erkänna det för mig själv eller andra. Jag tror att rädslan ligger i att om jag kraschar så vet jag inte hur jag ska ta mig tillbaka. Men det kommer att bli bättre! Fort vänder det och så önskar man att man kunde gå tillbaks i tiden när barnen var så där pluttiga 😊 Kikar ofta in på din blogg för att få lite inspiration och drömmer mig bort (önskar att jag var lika händig och kreativ som du är!) 😁 Kram ❤

#7 - Jenny

Hej!
Vilket fint ärligt inlägg. Så mänskligt. Livet. Vem vill se all yta, fasad, som sprids på insta och överallt, jämt? Inte jag. Det här är ju verkligheten. Vi mår alla skit i perioder. Du är stark som visar upp hur det är.
Jag har tre fantastiska barn, nu lite större än dina(10,8 snart 5) och jag känner igen mig verkligen! Det har inte varit någon dans på rosor, och fortfarande är vissa dagar slitiga. Men när man har en spädis är det ändå på ett annat sätt, sömnlösa nätter kanske, hormoner, oro för den lille. Det vänder. Det kommer dagar då det känns lite lättare. Kanske behöver du mer avlastning av din make? Kan ni dela mer, kanske kan han gå ner i tid så du får nån timma här och där, där du får va med dig själv? Jag vet att jag stack och simmade nån timma, mellan amningarna... bara för att få ett break...
detta med kreativiteten. Känn inte press, du är lika kreativ som vanligt inuti men just när man är så himla sliten så finns inte lusten. Den kommer.
Följ mig gärna på egbackart på Instagram. Jag försöker va lite kreativ då och då och samlar ihop det på den plattformen.
Kram Jenny

#8 - Pernilla

Hej
Ja jag håller med dig, jag har bara 2 barn men den äldsta är snart 7 och min minsta är 3 månader i morgon..💙💙

Ibland går det bra,den minsta sover bra och äter bra så jag hinner umgås med min stora pojk..

Meddans vissa dagar hinns inte han med
Känner mig hemsk ibland.

Hoppas du känner dig piggare snart och flytten kommer göra dig piggare🌞🌞🌞

Trevlig helg🌻🌼💐🌸

#9 - Sandra Nilsson

Underbara Ida.

Det kommer alltid sådana stunder i livet där livet liksom kommer i kapp. Jag har ju inte själv några barn så på den fronten kan jag inte relatera. Men att leva i dippar är något som alltid funnits där. Man tappar sig själv, man tappar tron till framtiden och drömmar man en gång haft känns både ohållbara och omöjliga. Nästan på snudden en illusion. Dagarna är alla densamma, man överlever. Gränsen mellan verklighet och dröm är utsuddad. Personen man ser i spegeln är enbart ett skal, ett tomt sådant. Man försöker att se glimten i ögat men den är spårlöst försvunnen. Tvivlet finns alltid där, som en dov känsla i magen. Kommer det att bli bättre? Gråten har man ständigt i halsen. Allt som var viktigt förr prioriteras inte längre. Allt stök runt i kring påverkar ens inre. Mer än vad man tror. Men man orkar och vill inte ta tag i det. Vet du vad!? Det är okej att känna såhär. Det är okej att "ge upp" och bara flyta med. Hur ska man annars orka med livet? Livet är både problematiskt och snårigt. Precis som det är helt underbart och ljuvligt. Jag tror starkt på att vårt inre stänger ner kroppen och hjärnan i mellan åt för att ladda de inre batterierna. Detta kan ske när som helst och var som helst. Det kan vara över på en dag, en vecka eller månader. Så länge som kroppen behöver för att reboosta.
DU behöver detta just nu, vare sig du vill det eller inte. Dina barn kommer absolut inte ta skada av detta. Tvärtemot. Du visar att det är okej att må dåligt ibland, att det är okej att inte alltid vara tillräcklig. Det är en livsviktig erfarenhet för dom. En erfarenhet som dom kommer att bära med sig och ta fram igen när de själva står inför ansträngande och betungande känslor eller hinder. En öppen dialog med dina barn om hur du mår och hur ditt "beteende" inte alls har med dom att göra. En dialog öppen för frågor. Att du finns nära räcker gott och väl för att bevisa din kärlek till dina fina barn.
Försök att bara vara i nuet. Lägg inte så mycket tankar på framtiden och hur du vill att det ska vara. Försök att titta på något som inspirerar dig, något som får dig att skratta. Även om det bara varar för en minut. Den minuten kan vara avgörande för att du ska ta dig ur dimman tidigare än planerat.
För en dialog med dig själv när ingen hör, en ärlig dialog om hur din dag har varit och vad du varit tacksam över just den dagen. Det behöver inte vara något storartat utan det räcker med att du är tacksam över att du orkade att kliva upp. Varje ord gör skillnad även om det inte känns så just nu. Du kommer snart att vara den energiska och glada Ida igen. Dimman kommer att lätta lika fort som den bildades. Jag uppskattar verkligen att du vågar att gå emot den perfekta bilden, det perfekta livet. DU behövs och DU gör skillnad. Ta nu och bara va, gör det du verkligen måste göra allt annat får vänta. Att huset inte är fläckfritt och du inte känner dig hel är övergående. Allt kommer att ordna sig.

Mina ord kanske är en så stor tröst men jag vill bara säga att du gör det så bra. Du är en mamma till tre underbara barn. Du försöker att klara av allt även då livet inte känns lätt. Du är fasen en SUPERKVINNA. Ingen är perfekt och ingen kan göra allt, kom ihåg det. Låt livet stå stilla ett tag nu, låt dagarna gå. Låt batterierna ladda. Jag förstår att det måste kännas både skrämmande och extremt ensamt, det dåliga samvetet för att du inte fungerar som "vanligt" inför dina barn. MEN det är en viktig erfarenhet och lärdom för dom. Att även mamma kan vara trasig ibland. Och glöm aldrig att du inte är ensam. Förstår du hur många mammor som sitter där hemma och känner precis som du. Att du vågar att prata om detta ämnet öppet via socialmedia gör skillnad. DU gör skillnad och DU hjälper just nu andra mammor som inte heller mår så bra. Mammor som trodde att dom var ensamma i detta.

Styrkekramar till dig. <3 <3

//Sandra

#10 - fanny s

Kram från en som precis tagit sig ut på andra sidan av det där mörka hålet i smårbarnskaoset <3 Jag har äntligen kunnat börja göra saker för mig själv, jag känner mig äntligen glad och inte bara utmattad, jag känner mig inte som en kass mamma som skäller åt stor-barnens tjafsande och knappt mäktar med bebisens ständiga behov. Nu äntligen känner jag mig som mig själv och är glad och mår bra! Det kommer du också att göra!!!!

Svar: Åh. Det är så himla fint att höra detta! Egentligen förstår jag ju att det inte kommer att vara såhär för alltid, men vissa dagar tappar man fullständigt hoppet. Det är skönt att höra någon som varit i samma sits och kommit över på andra sidan. Det hjälper. Tack! Önskar bara att jag kunde spola fram tiden en aning.
idasida

Ida Jerrevik - idasida.se (@idasidan)