idasida

Förlossning nummer tre
 
 
För en vecka sedan kom vår älskade Lily, och här kommer en förlossningsberättelse medan jag ännu har den färskt i minnet. Tanken var att vi skulle bli igångsatta på måndagen, men redan på söndagmorgon ringde dom från förlossningen och hälsade oss välkomna då det var så lugnt där just då. Höll på att tacka nej, då jag blev så himla nervös, men sa självklart ja. Haha!
 
 
 
Vi åt frukost och packade ihop alla saker, lämnade barnen med deras faster och åkte mot Umeå och förlossningen. Vi blev inskrivna strax innan 11:00 och sedan blev jag undersökt. Min kropp var inte alls på gång att föda barn, min livmodertapp var fortfarande ca 3 cm lång och jag var ca 1 cm öppen. Halv tolv fick jag min första shot av cytotec, som alltså skulle hjälpa till att få igång förlossningen. Vi gick sedan iväg och åt lunch i godan ro, nästa shot skulle tas två timmar senare. Jag kände ingenting av den första dosen. Någon liten värk kom väl, men speciellt ont gjorde det inte.
 
Vi passade på att handla lite godis, ett yatzy och en korsordstidning. Det kunde ju dra ut på tiden detta. Barnmorskan informerade oss om att det kunde ta lång tid, till och med att vi kunde behöva ta en paus över natten och göra ett nytt försök dagen därpå. Så vi ställde in oss på det.
 
Två timmar gick och jag fick en till shot. Efter ett tag så började ändå värkarna att kännas allt mer. Men inte så farligt ändå. Vi spelade yatzy och lyssnade på musik ett bra tag, tills det var dags för nästa dos av cytotec.
 
15:30 gjordes en ny undersökning på mig, och då hade jag öppnat mig 3 cm och livmodertappen var ca 1 cm lång. Här fick vi föresten en ny barnmorska då den första gick hem för dagen. Strax innan 16 fick jag en tredje shot, och sen tog det fart. Det började göra mer och mer ont, så vi fick komma in i en förlossningssal. Där fick jag börja använda lustgas och det var fantastiskt! Värkarna gjorde superont, men jag fick ha så himla roligt däremellan (hög på lustgasen) så att det gjorde inget. En undersökning gjordes och jag hade nu öppnat mig 5 cm. Klockan var 17:45.
 
 
Partogram från förlossningen. Där kan man snacka spik-rak kurva uppåt från 5 cm öppen tills hon kom ut!
 
Här gjorde värkarna bedrövligt onda. Kl 18:15 undersökte dom mig och jag var öppen 7 cm. Från 5 till 7 cm på en halvtimme, inte undra på att det gjorde sjukt ont. 18:45 gick vattnet, äntligen. Och här tog smärtan fullkomligt överhand. Jag minns inte speciellt mycket härifrån. Jag minns bara att från den stunden och tills hon var ute kändes som en evighet. Smärtan var helt fruktansvärd och jag visste inte alls hur jag skulle hantera den. Jag hade fullständig panik.
 
Det blev lite kalabalik inne i förlossningssalen. Jag låg och skrek, sög i mig lustgas (trodde jag ja, den var avstängd) och ett helt team hade skickats in då lillans hjärtljud sjönk drastiskt. De lyfte mig, flyttade på mig och ändrade position hela tiden. Jag ville bara vara ifred i smärtan, medan dom gjorde allt för att bebis skulle må bra igen. Vilket jag inte fattade alls. Här någonstans fick jag en spruta med bricanyl så att värkarbetet stannade av för en stund, så att bebisens puls skulle stiga. Under ca 4 minuter hade jag ingen värk tack vare sprutan. Bebis började må bättre och jag höll på att somna. Men sen var det igång igen, och 19:05 började jag få krystvärkar.
 
Helt plötsligt var hela hennes huvud ute, varken jag eller Samuel fattade att det var så nära. Då fick jag en gnutta energi och klämde i allt jag hade, och ut kom hon! 19:24 föddes vår underbara Lily. Den största bebisen vi haft med en vikt på 3535 g och hela 51 cm lång!
 
 
 
Jag var så trött, svettig och lättad efteråt. Har aldrig kämpat så hårt under någon annan förlossning. Detta är den enda då jag inte haft epidural, (jag ville ha det men det hanns inte med) och sista timmen hade jag inte ens lustgas. Det är egentligen helt vansinnigt. Jag, som är så rädd för okontrollerad smärta och dessutom otroligt smärtkänslig, födde el naturell.
 
Men jag gjorde det. Det är över. Hon är här, och jag är så himla glad att vara ute på "andra sidan" med en frisk och helt perfekt bebis. Trots all smärta och panik så minns jag tillbaka på förlossningen med en positiv känsla. Jag är så glad över att det gick snabbt, det var nog räddningen faktiskt. Och att vi hade väldigt fina sköterskor, läkare och barnmorskor runt om oss. Och att Samuel var min klippa genom hela förloppet.
 
En vecka har hon nu funnits hos oss. Tänkte skriva lite om den första veckan, den har inte riktigt varit lika härlig som jag hade hoppats på. Min kropp tar lång tid på sig att återhämta sig denna gång, och jag gissar att det har att göra med att jag blev igångsatt. Om förlossningen hade satt igång av sig själv så tänker jag att kroppen är beredd på ett helt annat sätt än vid igångsättning. Men mer om det en annan dag! Nu ska jag hänga tvätt och fika lite medan lillan sussar sött.
 
  
#1 - Malin

Grymt jobbat Ida! Det är helt sjukt vad vi kvinnor klarar av. Vet dock inte om det har med igångsättning att göra beroende på återhämtning efteråt. Båda mina barn är spontana förlossningar och jag har haft så sjukt jobbig återhämtning! Har trott de varit ett skämt med de som är ”som vanligt” dagen efter. Alla är vi olika men måste säga att jag varit lite avis på de som mått kanon direkt efter förlossningen. Massor med grattis kramar till ljuvliga Lily