Då livet tog en annan vändning


1

I februari blev jag gravid och lyckan var total! Myra skulle få ett syskon, och vi var så himla glada och pirriga! Jag mådde riktigt bra, långt ifrån hur jag mådde med Myra i magen. Det enda jag kände var ett konstant sug efter mat. Inte godis, inte skräpmat – bara vanlig mat. Och jag hade vansinnigt ömma bröst. Jag kände mig väldigt lugn och harmonisk, och kände direkt en mycket starkare koppling till barnet än vad jag gjorde under min första graviditet.


2

Vi längtade så mycket efter att få berätta för alla, det var bara någon vecka bort och magen hade börjat svälla rejält.

Men så tog livet en annan vändning.

Ni som även läser Stinas blogg måste tro att detta inte är sant. Det trodde inte vi heller! Vi väntade ju Myra och Elle samtidigt, och nu hade vi blivit gravida samtidigt igen! Jag – bara någon vecka tidigare, precis som sist. Dagen som Stina berättade om sitt missfall för mig så började jag blöda. En vecka senare var jag inte heller gravid längre.

3

Det är en märklig sorg det där. Man blir ju liksom mamma på en gång, när man ser det där strecket på stickan. Myra skulle bli storasyster; världens största grej! Jag började rota fram alla kartonger med bebiskläder från vinden, planera in min mammaledighet, kolla på blocket efter syskonvagnar, osv. Jag hade ju såklart börjat drömma om vem som bodde där inne och funderat på om denna bebis skulle se likadan ut som sin storasyster eller inte.

Helt plötsligt försvann allt, och alla planer och drömmar jag hade för det närmsta året var bara borta.

Nu har det gått drygt tre månader sedan vi förlorade vårt barn, och det känns som att jag skriver om något som hänt någon annan. Overkligt. Men tiden läker alla sår, tydligen, och jag är så himla tacksam för att jag redan har en underbar dotter; hon har hjälpt mig mer än någon annan kunnat göra i denna svåra stund. Hennes kärlek, och min oändliga kärlek till henne, har varit det som gjort mig hel igen.

Jag ville så gärna berätta för er då, när det hände, men jag orkade inte. Jag var inte stark nog. För några veckor sedan berättade Stina, min modiga och starka vän, sin historia och plötsligt kändes det så självklart att jag också skulle berätta min. För om jag kan få någon att känna sig mindre ensam, så vill jag naturligtvis göra det. Detta är något som är så mycket vanligare än vad man kan tro, det här med missfall. Bättre att prata om det, stötta varandra och hjälpa varandra genom tuffa stunder, än att gå och bära det inom sig. Jag hoppas att någon känner en tröst i det jag skrivit, än om det är fruktansvärt sorgligt.

Och med det sagt; idag mår jag toppen! Jag är världens lyckligaste mamma till en underbar två och ett halvt-åring som ger mig all kärlek jag kan önska mig. Jag har lärt mig den hårda läxan att man inte kan planera allt här i livet; ibland händer riktigt röviga saker. Jag bröt ihop för att sedan komma igen, genom att fokusera på allt det fina jag redan har.

 

Småbarnsliv | | Kommentera |
Upp